måndag 2 oktober 2017

Surar, omgiven av halvlästa böcker

Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.


Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.

tisdag 26 september 2017

Sent om sider....


.....kom det lite sol och värme. Härligt om hösten. Blir fina strandpromenader med hund då. Väldigt glad hund blir det också.

Läser för mig nyupptäckt fantasy-trilogi: The last decendents av Catherine Banner. Tydligen väldigt lovordad men den har jag missat. En konungs ögon heter första boken. Kom ut 2008. Litterärt högklassig, intrikat och på något sätt spännande  trots, eller kanske t o m tack vare, lågt tempo. Jag får emellertid upp en bild i  huvudet av CS Lewis Min morbror trollkarlen. Sämre förebilder kan man ju ha, men...... det är något med stilen som är bara alltför likt. Kanske tonar ut så småningom, jag är bara i början.

Fick ett nytt bokpaket häromdagen. (Fick och fick ...) Med bl a Dödens Märken, Veronica Roths senaste, och den är jag oerhört nyfiken på, så att jag fortsätter läsa Catherine Banner är nog högt betyg i sig

söndag 24 september 2017

Gustafsberg i regn

Dagens bilder är från Gustafsberg, den vackra kurorten strax söder om Uddevalla. Höjdpunkten nåddes väl sådär i mitten på 1800-talet, men Gustafsberg är fortfarande en attraktion, särskilt sommartid. Här finns vandrarhem och hotell, restaurang och café, underbar natur och underbara gamla trähus. Och så bad och båtar och faktiskt så kan man gå en bryggpromenad in  till Uddevalla.
Vi gick åt andra hållet, alltså till Lindesberg. Inte långt, fin naturupplevelse till och med när regnet hänger i luften. Min  barndoms älskade Bohuslän i sin prydno.

Vi var ute och åkte med Gamla Bettan, som syns som en liten vit prick i mitten av översta bilden.
Ofelia, som hade legat still en hel dag i bilen, passade på att göra en av sina (tack och lov) sällsynta rymningar. Hon hoppade ur bilen bakom ryggen på mig och ville INTE komma. Sprang i stället lyckligt runt i parken i det dyvåta gräset och var blöt  ända upp till sin lilla tofs på huvudet innan hon fick nog. Man kan ju förstå henne.


Läser förstås, fantasy av Victoria Aveyard. Röd Drottning heter den första boken. Riktigt bra, åtminstone hittills. Makt och intriger, spännande världsbygge, nyanserade personporträtt.  Klart underhållande. Finns två till utgivna. Tur för mig, fullkomligt avskyr när man måste vänta. Dit kommer man ju förstås så småningom, men . . .

tisdag 19 september 2017

Mer från Öland

Har några fler bilder från Ölandsresan jag vill dela med mig av: Här är Sollidens vackra entré. Vacker villa och vacker park. Kan bara beundra kungafamiljens generositet; de tillåter besök VARJE DAG.
Villan byggdes av arkitekt Torben Grut med drottning Victoria som byggherre. Tydlig inspirationskälla var Axel Munthes San Michele Capri. Det finns en lång, underhållande historia här, men den kan ni lätt läsa genom att googla drottning Victoria.

Vattenkonst i parken
Sollidens park är verkligen fin och de 3-4 trädgårdsmästarna måtte jobba som slavar. De är visserligen fler på sommaren, men ändå! Vi som knappt kan hålla ordning på vår egen trädgård.
Vi hade verkligen inte tur med vädret. Det regnade under större delen av vår resa, men gudarna var oss nådiga och vi hade uppehåll den timman vi promenerade i Sollidens park.

Så måste jag bara få ta med Ölandstoken, fotograferad i sitt rätta element. Dessvärre då i ösregn, förstås.

Läser Elisabeth Fremantles Flickan i Glastornet. Vad hände med Arabella Stuart? Tja först måste man ju veta vem hon var, och inte ens jag som verkligen är inläst på perioden hade hört talas om henne. Det visar sig att hon var den skotska drottningen Mary Stuarts brorsdotter och den som hade bäst anspråk på den engelska tronen efter Elisabeth I. Striden om den engelska kronan genom historien får sannerligen verkligheten att vida överträffa dikten. Spännande som 17, underbart välskrivet, rekommenderas varmt.

söndag 17 september 2017

Stranden igen

Idag är det dag 2 med både fint väder och hävt hundportförbud på Skrea strand. Och dag 2 Ofelia springer som besatt i sanden. Här sitter hon med husse på strandcaféet På G, väldigt nöjd tror jag att hon är. Det är dag 2 på stranden för mig också den här säsongen, har inte varit där på hela sommaren. De 3(?) dagarna det var fint väder har det inte passat.

Inser att mitt senaste biblioteksbesök var en begränsad succé. Edenbrooke, som jag skrev om igår, var helt ok. Knappast Jane Austen, men väl Victoria Holt i hennes bästa stunder och det är inget dåligt betyg.  Lånade en bok varderaav två svenska författare som jag inser att jag inte kan läsa. En deckare, en fantasy. Fattar inte varför jag inte kan läsa svensk litteratur. Den här gången är det de platta självgoda personbeskrivningarna i det ena fallet och det konstiga språket i det andra. Stolpigt, misslyckat försök att skriva poetiskt. Det händer att jag tänker att det inte krävs särskilt mycket för att bli publicerad när man skriver på svenska, urvalet författare (använder här begreppet väldigt lösligt, dvs att man är författare om man är publicerad) verkar begränsat och när det gäller deckare och fantasy ger förlagen ut vad som helst i förhoppning om att det säljer. Och det verkar det göra. Gud vet varför i många av fallen.

Nåja, försöker med Elisabeth Freemantles Flickan i glastornet. Historisk (Elisabethansk) thriller. I alla fall välskrivet, men jag fruktar att jag läst för mycket från perioden. Väntar paket från Bokus: Veronica Roths senaste, Dödens märken  och Julianne Donaldsons Blackmoore, uppföljaren till Edenbrooke. Det ni!

Bild nr 2: Paradisets egna plommon. Måste skynda mig att baka plommonkakor och göra kompott!

lördag 16 september 2017

Glass Houses

Har precis läst ut Louise Pennys senaste Gamache-deckare. Lika skickligt upplagd som vanligt och lika full av filosofiska, möjligen moraliska dilemman, liksom vänskap, kärlek, ansvar, plikt. Underbart persongalleri som man saknar så snart man lagt boken åt sidan. Utspelar sig i den fransktalande delen av Canada, alldeles vid gränsen till USA. Det är svårt att inte trivas där. Och vi är många som gör det. Läser Louise Pennys deckare innan trycksvärtan hunnit torka, men för den som hellre läser på svenska (böckerna förlorar en aning i översättning) så finns det flera att tillgå. På biblioteket också, tror jag. Översta bilden är från min yttertrappa, tidigare än jag strängt taget hade tänkt mig. Ofelia har andra idéer om sovtider än sin matte.

Läser just nu en lyckad debutroman i Jane Austens anda. Att sikta mot Jane Austins höjder är att lägga ribban högt. Denna värda dam skrev inte bara om romantik, det fanns åtskillig samhällskritik (för att inte tala om hennes vassa personskildringar, rent elaka emellanåt). Riktigt så lysande är inte Julianne Donaldsons Edenbrooke, men nära nog. Dessutom slipper man 1800-talets omständliga, pratiga stil som liksom aldrig kommer till punkt. En stor lättnad. Rekommenderas för den som vill ha något  lättläst, men har krav på intelligens och språk.
Bild nr två är från husets andra sida. Senare på dagen.

tisdag 12 september 2017

Öland

Är ute och turnerar med husbilen så mycket vi kan. Öland denna gång. Översta bilden är från Borgholms slottsruin.
Syftet med resan var dels ett antal utställningar, dels att ta en ordentlig titt på Öland, och dels, men inte minst att hälsa på en väninna som just flyttat till Nybro.
Borgholm var en ny, trevlig bekantskap. Gullig  liten stad, fina hus och trevlig hamn med ställplats för Gamla Bettan, vår i det närmaste antika husbil. "Hon är pålitlig, gamla Bettan", för att citera en av Prins Johns vakter i Disneys Robin Hood, och vi pysslar om henne så mycket vi kan. Hon ska få omklädda dynor i höst 😊 Husbil är nästan ett måste om man vill göra kortare turer och inte vill lämna bort sin hund.

Utställningar, alltså: Vi såg Kosta Bodas om glasets historia, där jag bl a imponerades av Vicke Lindstrands enastående elegans. Paret Vallien, förstås, men dem såg vi mer och bättre av på VIDA museum och konsthall, spännande utställningar, spännande byggnad. Ca 1 mil söder om Borgholm. Mest fascinerad av Bertil Valliens skulpturer, men allt var värt att se. En flygel tillägnad Ulrica Hydman Vallien, en åt Bertil. Funderade över hur sällsynt det är med ett konstnärspar där båda blir så berömda. Dessutom Lars Wallins Fashion Stories, en utställning jag såg vid vernissagen på Waldemars Udde, men Wallins fantastiska klänningar ser jag gärna både en och två gånger till.

Och Makode Linde, han med den famösa tårtan, ni vet. Jag är full av beundran. Hans verk är fyndiga, träffsäkra, roliga. Och väldigt otäcka. Som bara riktigt bra konst kan vara.

Bild från Borgholms slottsruin, imponerande och spännande, med välgjord utställning om borgens historia. Kul, med ljud- och ljusillustrationer och häpnadsväckande information. Bl a om Karl X Gustaf, som mot slutet av sin levnad (han blev bara 37 år) uppnådde ett midjemått på 2 meter. Undrar vad BMI-förespråkarna skulle sagt.

onsdag 6 september 2017

Tales of Darkover

Hade för en tid sedan tänkt skriva om en nyutkommen samling noveller från Darkover, skrivna av olika författare. Men..... det vilar mörka moln över Darkover. Nattsvarta faktiskt. Eller snarare över Marion Zimmer Bradley, författaren. Och jag har behövt tid för att hämta mig.

Marion Zimmer Bradleys dotter berättar om otaliga övergrepp i barndomen, inte bara från mamman utan också från Zimmer Bradleys dåvarande man. Marions son som också utsattes intygar. Det finns inget utrymme för tvivel här. Och det förändrar allt. Det går inte att skilja konstnären/författaren från verket och nu kan jag inte läsa om böckerna.
Marion är död sedan 15 år tillbaka och dottern valde länge att hålla tyst av hänsyn till Marions många fantasy-fans. Men ändrade sig. Bra för henne, mindre bra för oss läsare. Men sanning är sanning och den är viktig, hur obekväm den än är.

Både Marion och hennes man var bisexuella, hade varit utsatta för övergrepp som barn och ansåg att homosexualitet var det optimala och bisexualitet önskvärt. Ju tidigare i livet man invigdes i sexlivet ju troligare att dessa mål uppnåddes. Dottern var tre år. Marions man dömdes för pedofili och dog i fängelse. Inte för övergrepp på Marions dotter, det gällde en 12-årig pojke. Det finns många offer här, fler än dottern och sonen. Jag får ont i hjärtat när jag skriver, för att inte tala om när jag läste artiklarna.

Väljer att se även Marion och hennes man som offer. Och förövare, naturligtvis. Har inte kastat böckerna. Än.

Novellsamligen Masks of Darkover är absolut läsvard.

torsdag 17 augusti 2017

Dark Artifices

Hej! Nu är jag här igen och det är för att jag bara måste berätta om Cassandra Clare som skriver så det ryker om det. Två tjocka böcker har hon hunnit få ihop medan jag i princip bara blinkade till. Urban Fantasy är genren, unga vuxna är målgruppen. Vilket inte hindrar mig ett ögonblick. "Dark Artifices", seriens titel,  kan väl översättas med "smutsiga trix" eller "fula knep" men det låter ju lite elegantare.  Läser första boken Lady Midnight. Utspelar sig i Los Angeles, i vår samtid. Vi följer skuggjägaren Emma Carstairs, som råkade så illa ut redan som barn i den förra serien. Nu har hon vuxit till sig och vill hämnas. Världen befolkas, förutom av vanliga människor, av varulvar, vampyrer, älvor och inte minst trollkarlar.(Magnus Bane är min favorit och hans katt ordförande Mjau. Måste vara bästa kattnamnet någonsin.) Och skuggjägare. För dem som har ögon att se dem med, förstås. Har skrivit massor om Cassandra Clare, det är bara att leta i bloggen. Hon skriver verkligen bra, det är dessutom väldigt roligt. Och vackert, stundtals, rent av poetiskt.

Clare skriver uppenbarligen för att hon tycker att det är kul, hon har sas sitt på det torra. Har sålt för 6,5 miljoner. Pund. Bara i Storbritannien. Det, ni!

Bilderna är från mina hundpromenader med lilla Ofelia. Som har växt väldigt sedan sist. Ska försöka ta några bilder. Vi går inte så långt, så det är så här det ser ut nära där vi bor.


tisdag 13 juni 2017

Unga valpar och gamla mammor

Vi hade bara haft vår lilla valp i 14 ljuvliga dagar när himlen föll ner över våra huvuden. Inte i form av hundproblem. Det var gamla mamma som plötsligt måste tas in på vårdhem. Av tvingande skäl, annars får man liksom ingen plats. Bra för henne, mer jobb för oss. Vi bär möbler, tvättar kläder, slänger oändligt mycket både möbler och kläder, skänker bort, flyttar till vårdhemmet. Pust!

Nu har vi haft vår lilla Ofelia i en hel månad. Hon har växt sedan bilden togs, här är hon nog ca 10 veckor. Det är full fart vill jag lova. Morgonpigg och kvällspigg är hon. Jag är ingetdera. Träningen går bra och dåligt. Kommer på inkallning (om hon inte har något roligare för sig), snart rumsren. Koppelträningen går inte alls, men JAG HAR EN PLAN! för att citera Gösta Ekman som Sickan i Jönssonligan. Hoppas min plan fungerar bättre än hans brukade göra.
Mitt älskade uterum, fotograferat till uttjatning

Läser med största förtjusning The Song Rising, del 3 i Samantha Shannons excellenta fantasyserie. har skrivit om den tidigare, skall inte trötta ut er. Men jag har så roligt!
Häremellan har jag läst om gamla Maria Lang-deckare (alltid läsvärt, språkligt genialt) och försökt läsa Diana Gabaldons Outlandersaga. Det går faktiskt inte, den är så trååååkig. Personerna är minst sagt träiga, böckerna säljer på sexavsnitten. De är inte så roliga de heller. Kiosklitteratur. Inte för att man inte skulle kunna läsa det, men jag har blivit kräsen med åren. Behöver en viss språklig finess och jag känner igen ren kommerssatsning när jag läser den.