torsdag 30 november 2017

Fast i TV-träsket

Gillar också TV. Åtminstone TV-soffan.
Närmare bestämt den förskräckliga kanalen TNT. Ännu närmare Body of proof, en (ännu en) deckarserie i rättsläkarmiljö. Går ett avsnitt om dagen plus repris förutom att man sänder det ena avsnittet efter det andra på söndagar. I söndags såg jag fyra eller fem avsnitt. Eller var det sex? Jag kom liksom in i tittandet. Bra story, gulliga slut. Ni vet så där så man får en klump i halsen. Går på detta enkla trick varje gång. Händer mig bara framför TVn. Verkligheten lämnar mig förbluffande oberörd. Alternativt är människor inte så rörande goda i verkligheten som i manusförfattarnas kreationer. Roligast är vår huvudfigur Dr Megan Hunt. Oerhört skicklig i sitt yrke, förstås, inte så bra när det gäller privatlivet. Förutom att hon är smidig som ett kassaskåp socialt (påminner om Bones utan storhetsvansinne), är hon en urusel förälder. T o m när hon mot slutet av avsnittet skall ha fattat poängen och ändrar sig är hon fortfarande usel. Enligt mig, inte enligt manusförfattarna. OK, inte varje gång, då. Kan knappt bärga mig tills på söndag. Det går ett avsnitt 19.10 i afton, det tänker jag ju inte missa, men det är alldeles för lite. När man nu är fast....
Minsta barnbarnet. Närmast OLIIIDLIGT söt hon också
Så är det Aurora Teagardenfilmerna. Som jag redan berättat om. Har hittat hela två nya den här veckan. Såå roligt! Trodde jag hittat en tredje, men ack! Visade sig vara en jag redan sett. Oroar mig nu för att jag redan sett alla som finns.  Candace Cameron Bure spelar huvudrollen. Väl flickigt för någon som skall vara i 30-årsåldern och definitivt är närmare 40. Men ok, det gör inget, filmerna är roliga, åt det absurda hållet. Och gulliga, också åt det absurda hållet. Hittade en julfilm som även den hade Cameron Bure i huvudrollen. Christmas under Wraps. Gullig den också, utan att vara fånig. Rekommenderas. Vill bara varna lite för att Candace Cameron Bure är närmast OLIIIDLIGT söt.



onsdag 15 november 2017

Fantasier

är tråkigt nog klar med Marie Lus gamer-sci fi Warcross. Underbart hopfantiserad som vanligt. Detta är en ny serie av Lu och hon gör allt bra. Hennes framtida världar är möjliga, närmast trovärdiga. Hennes personer mångfacetterade och framför allt olika varandra. Man slipper blanda ihop dem. Storyn är MYCKET bra, även om jag kanske inte blev så väldigt överraskad av ett av överraskningsmomenten. Till och med själva spelet är spännande, även för mig som inte spelar den sortens spel själv. Briljanta Marie Lu!

Läser nu Karen Baos tvåa: Dove Exodus. Tyvärr känns den lite blek i jämförelse med Warcross. Men ok så här långt, jag är bara i början. Vi är på översvämmade jorden i den här boken. Förra utspelade sig på månen. Tillräckligt nära för att kittla fantasin ordentligt.

Ofelia fantiserar om att hennes löp ska ta slut så att hon äntligen ska få springa lös igen. Annars är hon väldigt nöjd med mitt läsande. Då kan hon hålla mig sällskap i soffan. Det fungerar fint. Det som inte fungerar så fint är den tänkta putsningen. Har nu köpt effileringssax  och rent teoretiskt skulle jag nu kunna frisera min stiliga (nåja, gulliga) hund. Emellertid är hon inte särskilt samarbetsvillig och hon sitter inte alls still när man ber henne. Vi jobbar på processen men har inte nått ända fram ännu. Eller hur det nu är man uttrycker ett totalt misslyckande i  politiska kretsar.

fredag 10 november 2017

Utelåst

från min egen blogg har jag varit. Förbannelse över Google och deras säkerhetsrutiner som jag inte bett om. Tog mig flera dagar att  bryta mig in.

Under tiden har jag läst del två, och nästan del tre av Aveyards Red Queen. Över förväntan, måste jag säga. Intrigerna är intrikata men inte helt otänkbara, magin, dvs silvrarnas och blandblodens olika förmågor är spännande och fantasifulla, personteckningarna är fängslande. Till min förtjusning skriver Aveyard på en fjärde bok.

Tur det, jag blir klar med tredje delen i kväll, då övergår jag till Marie Lu och Warcross. Har också planer (vaga sådana) på att övergå till fantasy för vuxna. Goodreads är min informationskälla. Där listar man årets bästa böcker i olika kategorier. Är inne och röstar på mina favoriter då och då.
Håller fortfarande på med att fotografera himlar. Här är solnedgång i min trädgård. Mot havet.

onsdag 1 november 2017

Nya paket


Jaha, nu är Halloween över. Åtminstone tror jag det. Här i Sverige råder en viss begreppsförvirring som gör att man får vara beredd med godispåsarna i en vecka ungefär, innan man äntligen får äta upp det som eventuellt är kvar.  Vi hade fint besök i går, men så hade vi annonserat tydligt med lysande pumpa på trappan och kusligt spöke i köksfönstret. Sista omgången barn var verkligen inte stora och var åtföljda av frysande förälder. Men underbart utklädda och sminkade var de! Tror det är nyttigt, dels med utklädningen som sådan, dels att det avdramatiserar både död och mörkrädsla. Dessutom är det ju kul för oss!

Spöket är verkligen kusligt, åtminstone om man inte stänger av ljudet. Det Uuhuuu-ar och Oohooo-ar  så lilla spöket Laban hade blivit alldeles grön av avund.

Har precis fått nytt paket från Bokus. Denna gång med bl a Marie Lus senaste: Warcross  Utspelar sig i gaming-världen. Ser SÅÅ mycket fram emot att få läsa den. Marie Lu är en stor favorit. Liksom då Samantha Shannon vars trea om Paige Mahoney jag just varit inne på Goodreads och röstat på. Den är välförtjänt nominerad till fint pris.
Måste bara läst klart Röd Drottning-serien först. Det Aveyard gör bäst är personporträtten. Inga schabloner här inte, och man vill verkligen följa med på äventyret. Dvs man önskar så att rebellerna skall få ihop en armé och lyckas störta regimen.

Ny väderbild som ni ser. Beror på att Ofelia jagar upp mig på tider jag aldrig varit uppe på förr. Jo, när jag jobbade, men då var jag i det närmaste medvetslös på morgonen och såg inga vackra soluppgångar 😊

söndag 29 oktober 2017

Tid för pumpor

Var på Halloween på Liseberg i lördags. Parken var SÅ fint pyntad med  massor av figurer och ett överdåd av pumpor. Kände att jag var absolut tvungen att karva mig en egen. Pumpa, alltså. För första gången. Gjorde dessutom pumpasoppa, också detta en premiär. Riktigt gott. Hade potatis och morötter i, pumpan är inte jättestor. Har hängt mitt spöke i köksfönstret och inhandlat godis. nu kan det bli Halloween när som helst!

Upptäckte att det kommit ut en ny samling  deckarnoveller av P.D. James. Lite oväntat kanske, hon har varit död sedan 2014. Emellertid ett absolut måste ha så här i hösttider, när regnet smattrar och vinden viner och det är ren lycka att få sitta inomhus, med massor av tända ljus och en bok. Bryr mig alltså inte om hur det har gått till, skall beställa i morgon.

Förundrad, förutom över "spök"-skrivande
deckarförfattare, även över alla dessa märkliga svampar som dyker upp i gräsmattorna denna höst. Har aldrig sett fenomenet förut. Om de går att äta har jag mat fram till våren, tror jag, men har inga planer på att provsmaka. Misstänker att de kan utgöra ett effektivt mordvapen i vilken deckare som helst.

Läser vidare i Aveyards fantasytrilogi. Den är faktiskt prisbelönt. Naturligtvis är filmrättigheterna uppköpta, här finns det faktiskt planer, framskridna sådana, på att filmatiseringen skall bli av. Kan nog bli riktigt bra, bomber och granater, rebeller och förrädare i vartenda hörn.




fredag 27 oktober 2017

Fler klagovisor, nu om tv 😈

...och ännu en väderbild. Varsågoda!

Känner att jag måste avslöja mina böjelser för snälldeckare på tv, samtidigt som en varning är på sin plats. Jag är just nu hemfallen åt en förfärlig tv-kanal som heter TNT. Visar till största delen rena lågvattenmärken, men också en och annan pärla. Nåja, en pärla i alla fall. Bland lågvattenmärkena hittar man bl a Garage Sale Mystery, en långfilmsserie där fina antikviteter visserligen skymtar förbi, och där storyn inte är helt värdelös men där alla kvinnor ler till förbannelse, springer omkring på höga klackar  (Jo, de springer. Försök själv får du se hur dumt det ser ut och hur svårt det är!) och du inte kan skilja mammorna från deras tonåriga döttrar. Osmakligt. De skriker också. Alla kvinnor, både mammor och döttrar. Brrr! Det är över huvud taget svårt att skilja de kvinnliga skådespelarna åt, de är så intill förvillelse lika.
Så är det Gourmet Detective som jag verkligen måste varna för. Huvudrollsinnehavarna spelar två så otrevliga människor så det är svårt att veta vem som är mest obehaglig. Satsar på den kvinnliga polisen som har mer och större tänder (som hon ständigt visar) än en häst. Inte ett vänligt ord från henne. Själva gourmeten är lika olidlig han, självgod, nedlåtande och påstridig. Möjligen skall detta vara roligt. Är i så fall totalt humorfri. Lyckades bara ta mig igenom ett avsnitt, det fick räcka.
En annan pärla
Så till pärlan. Aurora Teagarden Mysterys. En kanadensisk långfilmsserie. Ja, jag vet, namnet är inte lovande och OK, Aurora pratar med en röst som en liten flickas, i de senare filmerna är hon ofelbart klädd i ljusblått och rosa, kläderna har barnsliga skärningar. Och hon trippar. MEN den här serien är gjord med den svartaste humor. Jag älskar den! Kan knappast bärga mig till nästa avsnitt. Favoritepisoden av ett flertal är när Aurora och hennes bästa väninna försöker laga en läckande kran i Auroras trädgård och liket av den tämligen storvuxna, kolossalt sura, högsta polischefen kastas ut ur ett litet flygplan och landar vid deras fötter. Väldigt tidigt i filmen, så jag avslöjar egentligen inget. Efter detta är jag såld. Dessutom dyker Yannick Bisson upp, välkänd, prydlig och välkammad hjälte från en annan kanadensisk pärla: Murdoch Mysterys. Den serien har gått fler säsonger än jag vågar tänka på.

I väntan på nästa Aurora-avsnitt läser jag Victoria Aveyard. Röd Drottning-trilogin.  Riktigt bra hittills. Hade glömt jag köpt böckerna, hittade dem igår. Återkommer när jag är klar.

torsdag 26 oktober 2017

Hundar och kråkor

Hej på er! Det var ett tag sedan. Har saknat er, men har helt enkelt inte haft tid. Mycket märkligt med tanke på att jag inte behöver slösa min tid på arbete. Men det är så mycket annat....
Har tittat för mycket på tv-metrologernas väderbilder. Här är en alldeles för tidig morgon hos oss.

Läser på som vanligt. Kan med glädje meddela att Roths Dödens märken ingår i en serie, alltså inte en enstaka roman som jag fruktade i förra inlägget. Ser fram emot nästa.
Julianne Donaldsons andra roman är inte en direkt kopia av debutromanen. Men nära nog. Böckerna är absolut inte de sämsta i genren (romantik i 1800-talsmiljö), men knappast de bästa heller. Kommer inte att läsa nästa. Om jag inte blir desperat, förstås.
Knappast Yggdrasil, det var en ask

Så var det Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Köpte den efter att ha studerat recensioner. Blev mycket förvånad och nästan arg när jag läste inledningen som är som stulen från Samantha Shannons Bone Season. Kriminellt gäng, victorianska kläder, ledaren som dessutom heter Kaz i jämförelse med Shannons Jax, komplicerad relation med sin kvinnliga andreman Bardugos Wraith (vålnaden), Shannons Pale Dreamer. Det är ALLDELES för mycket för att vara slump. Emellertid, Bardugos historia utspelar sig inte i London utan i ett fiktivt Amsterdam, det holländsk-influerade språket är lite kantigt i mina öron. Men man vänjer sig. Vad man som svensk däremot inte vänjer sig vid är hennes egendomliga nordbor. Jodå,  jag är säker på att de är nordbor; en av de onda sådana heter Ahlgren, vilket får varenda svensk att relatera till Ahlgrens bilar, påsar med skumgodis som funnits i handeln sedan min i dunklet försvunna barndom. Jo, det blir komiskt. För övrigt är Bardugos nordbor djupt religiösa (en sorts vikinga-religion med fiktiv Yggdrasil i centrum) och mycket puritanska. Tämligen förbluffande för i alla fall min generation som vant sig vid att utomlands möta egendomliga synpunkter på den svenska synden och vad detta kan innebära. Sverige är dessutom ett av världens mest sekulariserade länder. Men ok, det är ju saga det här. Väldigt roligt är också kartan där man kan hitta landet Avfall(e), alltså sopor, på svenska. För i helvete, Bardugo, kan du åtminstone inte googla dina infall? Tror att någon i din närhet driver med dig.
Dock, det är en spännande och genomtänkt historia, upplägget andas Oceans 11, men genomförandet är bra. om än något omständligt. Bardugo får (något oförtjänt i mina ögon) mycket bra kritik för denna duologi, däremot blir hon totalt nedsablad i sin debuttrilogi. Tja, jag kommer i alla fall aldrig att läsa den.

Ofelia, lite retlig eftersom jag stör henne i hennes lur på badrumsgolvet. Som har värmeslingor. Perfekt för en förmiddagsslummer. Ofelia har idag varit och fått manikyr, pedikyr samt tassarna friserade inför höstens regn och rusk. Hon har nu underbart söta tassar! Och jag skall inhandla en effileringssax. Det, kära vänner, blir dyrt.

måndag 2 oktober 2017

Surar, omgiven av halvlästa böcker

Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av Potter-böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.


Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.

tisdag 26 september 2017

Sent om sider....


.....kom det lite sol och värme. Härligt om hösten. Blir fina strandpromenader med hund då. Väldigt glad hund blir det också.

Läser för mig nyupptäckt fantasy-trilogi: The last decendents av Catherine Banner. Tydligen väldigt lovordad men den har jag missat. En konungs ögon heter första boken. Kom ut 2008. Litterärt högklassig, intrikat och på något sätt spännande  trots, eller kanske t o m tack vare, lågt tempo. Jag får emellertid upp en bild i  huvudet av CS Lewis Min morbror trollkarlen. Sämre förebilder kan man ju ha, men...... det är något med stilen som är bara alltför likt. Kanske tonar ut så småningom, jag är bara i början.

Fick ett nytt bokpaket häromdagen. (Fick och fick ...) Med bl a Dödens Märken, Veronica Roths senaste, och den är jag oerhört nyfiken på, så att jag fortsätter läsa Catherine Banner är nog högt betyg i sig

söndag 24 september 2017

Gustafsberg i regn

Dagens bilder är från Gustafsberg, den vackra kurorten strax söder om Uddevalla. Höjdpunkten nåddes väl sådär i mitten på 1800-talet, men Gustafsberg är fortfarande en attraktion, särskilt sommartid. Här finns vandrarhem och hotell, restaurang och café, underbar natur och underbara gamla trähus. Och så bad och båtar och faktiskt så kan man gå en bryggpromenad in  till Uddevalla.
Vi gick åt andra hållet, alltså till Lindesberg. Inte långt, fin naturupplevelse till och med när regnet hänger i luften. Min  barndoms älskade Bohuslän i sin prydno.

Vi var ute och åkte med Gamla Bettan, som syns som en liten vit prick i mitten av översta bilden.
Ofelia, som hade legat still en hel dag i bilen, passade på att göra en av sina (tack och lov) sällsynta rymningar. Hon hoppade ur bilen bakom ryggen på mig och ville INTE komma. Sprang i stället lyckligt runt i parken i det dyvåta gräset och var blöt  ända upp till sin lilla tofs på huvudet innan hon fick nog. Man kan ju förstå henne.


Läser förstås, fantasy av Victoria Aveyard. Röd Drottning heter den första boken. Riktigt bra, åtminstone hittills. Makt och intriger, spännande världsbygge, nyanserade personporträtt.  Klart underhållande. Finns två till utgivna. Tur för mig, fullkomligt avskyr när man måste vänta. Dit kommer man ju förstås så småningom, men . . .