Har däremot läst en del och försökt lämna min fantasy för verkligheten. Alltså först och främst den skotska verkligheten i form av Ian Rankins kommissarie Rebus-serie. Har läst de tre första plus två mot slutet av den runt 20-talet böcker långa serien. Första boken (Knutar och kors) är helt enkelt inte särskilt bra. Fullt med schabloner. Rebus själv är en schablon, dåliga nerver, sover inte, super, besatt av sitt jobb. Blir med åren tjock också. Visst känns det igen? Det serien vinner på är den poetiska svärta med vilken Rankin beskriver sitt Edinburgh och de lysande intrigerna (bortsett från den inledandeboken som har för mycket av allt).
Mitt nästa försök att tackla verkligheten i litterär form dök upp härom dagen. Hade ställt mig i kö på Michael St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Har fått väldigt bra kritik. Rolig som Oscar Wilde, vass som Evelyn Waugh. Jodå, jag håller med. Men boken är så otäck! Vid s 39 tänkte jag att han måste väl skruva till det lite och började kolla upp författaren. Han skruvar inte alls, han beskriver sin egen uppväxt. Och då började min faktakoll hade jag inte ens nuddat vid de hemskaste händelserna än. Jag kunde inte läsa längre, famlade efter en trevlig fantasyhistoria istället. Läser nu Cashores trilogi där bok nr två, De utvalda, faktiskt är den bästa. Bok nr två brukar annars vara en liten besvikelse, men minsann inte här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar