tisdag 28 februari 2017

Fler -droppar

Våren närmar sig i snabb takt fastän det bara är februari än. Snödropparna är som vackrast, det är massor av knoppar i rabatterna och jag har som vanligt ingen aning om vad jag har planterat. Så kul med överraskningar!
Har hittat lysande bra tv-serie att följa. Nix, ingen deckarserie den här gången. Hotel Halcyon utspelar sig på 5-stjärnigt hotell i London och vi är i början av WWII. Den tid britter verkar se så sagolikt nostalgiskt på. Visst är det märkligt? I vilket fall är miljön (miljöerna) helt fantastisk(a), kläderna hur fina som helst, alla personer engagerande, storyn lagom spännande. Brittisk dramaserie när den är som bäst. Såg de första fyra avsnitten på raken, nu måste jag vänta EN HEL VECKA!!!


Läser alltså. Feist igen. Gissningsvis tredje eller möjligen fjärde gången. De första nio inledande böckerna vill säga. Sedan segar det liksom till sig. Klassisk fantasy. Ni vet - medeltid, det ena kriget efter det andra, adel och kungligheter, alver, (olika slags alver, faktiskt), drakar, dvärgar mm. To m troll. Fullt av kulturkrockar. Rolig läsning, lite pojkboksäventyrlig men det ska jag ta. Emellertid får Feist ihop en beundransvärt komplex version av Universum med bebodda planeter, gudar och religioner - både gamla och nya. Imponerande.

onsdag 22 februari 2017

Månen och floden


Ni får ursäkta att jag använder (nästan) samma bild som i förra inlägget, men . . . .
När jag skrev det visste jag inte att jag skulle läsa Karen Baos utmärkta första bok Uppstigandet i trilogin The Dove Cronicles. Där befinner vi oss i en koloni på månen, styrd med hård hand av en junta. Måste säga att hon har en bra idé, Karen Bao, och lyckas väl i sina tvärvändningar. Roligt att läsa. Så roligt att jag skall överse med några (för mig) ologiska reaktioner. Väntar på nästa bok. Den finns, men är inte översatt, och då är vi där igen: skall man köpa del 2 (och 3) när man inte har del 1? Har inte bestämt mig än.


Läser Sharon Boltons En mörk och förvriden flod  så länge. Bolton skriver i polisdeckar- bårhusäckel-genren, som Bones, t, ex. Läser hennes böcker trots det. Polisdeckare är ok för mig, bårhusäckel inte. Det är inte det att jag blir särskilt äcklad, tycker bara att det är så fånigt. Det som verkligen är bra här är hennes levande och engagerande persongalleri med unga polisen Lacey Flint i huvudrollen. Themsen spelar förstås en framträdande roll. Har läst de tre första böckerna i serien, men har nog missat ett par. Får väl leta på biblioteket.

Suddiga vårtulpaner till er: var så goda!

måndag 13 februari 2017

Nattsvart


Hej på er!
Bjuder idag på vackraste orkidén jag någonsin haft. OERHÖRT svår att fotografera, ljuset vill inte räcka till och blixt blir för vasst.

Mitt läsprojekt om Patrick Melrose är nerlagt. Hade så stora förhoppningar Jag har försökt, det har jag. Inser alla litterära finesser, men.... Varför skall jag läsa elaka saker om dumma/obildade/elaka människor vars främsta ambition är att ha/skaffa pengar och status? Det är liite roligt , men mest sorgligt. Elakt av författaren, som jämförs med bl a Woodhouse som också skrev elakt om engelsk aristokrati. Men Woodhouse var elak med värme och kärlek, här finns inte det ena och verkligen inte det andra. Kom inte ens 100 s in i boken.

Måste få jämföra med Cashores Monstrets dotter (del två i en alldeles underbar trilogi). Cashores monster är en tankeläsande, sadistisk, uttråkad sociopat, det värsta Cashore kunde fantisera ihop. Michael St Aubyns monster läser inte tankar, han iakttar istället. Annars är de i det närmaste identiska. Cashores monster har positiva sidor, det har inte Michael St Aubyns. Cashore skriver fantasy, Michael St Aubyn beskriver sin far. Så mycket hat.... möjligen berättigat.

Läser istället polisdeckare. Tja, i brist på bra fantasy så får det gå. Peter James Dödsmärkt. Han skriver alldeles utmärkt, men jag är sååå trött på massmördare. Ett enda, trevligt litet mord räcker så bra.
Skall sätta mig och kolla upp prisbelönta fantasy/sci-fi-författare. Har bara på något konstigt sätt inte tid. Vi hörs!